Det Ångestladdade

En dröm från häromnatten

Jag fick en myrslok i present
Den var taggig och tung, men den var bara min
Jag var så glad, jag höll den i armarna
Den ville inte sitta still, den var obekväm att hålla i
Den for omkring och nosen var obehagligare än vad jag hade trott
tungan som ett vått streck som for och for
Men det ville jag inte erkänna

Jag och myrsloken var på en ö,
det var ett slags midsommargäng utspridda runt och i huset på ön
Det var höga blåa himlar
och klippor och skärgårdsljud
Min myrslok hade precis lugnat ner sig
när en tärna började skrika över oss
Tärnor är kända för att bli aggressiva när de ruvar
En gång anföll en tärna Pär på stranden, hackade honom i hjässan
så att blodet rann ner för ansiktet på honom
blodet RANN

Det här mindes jag nu
när tärnan började cirkulera runt mig, jag kisade upp
Hon gled genom det blåa, ägde det
Skrek högre, kom närmre

Så när tärnan, vit och svart och ilsket röd
med hat i blicken, galla i näbben, skrik i strupen
redo att hacka oss
gjorde en dykning mot mig och min myrslok
sträckte jag upp armen och fångade henne i luften
i en enhands-lyra, i en segergest
Mitt i hennes anfall

Jag kände vingpennorna trasas sönder i min näve
något tunt i fågelskelettet krossas mellan fingrarna
men jag släppte inte
Jag skrattade och hade panik, sprang in och letade efter nån
Kolla vad som hände, jag bara…
Jag höll fram den nu allt mer kippande tärnan
framför mig
Hennes vinge var inte där den borde vara den,
hon var inte längre den fågel hon borde vara
hon var fågeldelar slumpmässigt placerade på varann i min näve

Vad fan har du gjort, är du sjuk i huvudet
En äcklad min, en skrämd min kanske
Jag skulle ju bara…
Jag såg ner på myrsloken på armen jag hade försökt skydda
men den hade rullat ihop sig och svarade inte längre
I andra handen kunde jag känna tärnans tunna kropp
fortfarande darrande, väsande
gå allt mer sönder

Extra extra, read all about it!

Min nya bok
Nu är den här! Är så himla glad och stolt att släppa iväg det här lilla fågelungen ut i världen, men jag förväntar mig ju inget annat än ett magplask på Disney-manér. En bok som flyger tills den inser att den flyger och då störtar ner med ett tjut - förmodligen från mig. Försöker stålsätta mig för recensioner och reaktioner så gott det går, men det går väl knappt. Jag får göra som jag brukar: låtsas som att det regnar. Det blir verkligen inte enklare, tvärtom. För varje bok jag skrivit och gett ut så har det känts som att klättra upp till en ny trampolin. Visserligen är bassängen man stirrar ner i bekant, men pirret i magen försvinner inte.

Jag har hur som helst tyckt väldigt mycket om att skriva Ingen början, inget slut. Som vanligt trodde jag att det skulle handla om en sak och så började det handla om nåt annat under tiden jag skrev. Jag trodde det var med temat Arkeologi jag ville umgås, men det blev mer med temat Min Egen Dödsångest. Va ljust och glatt det låter :-)))) Men jag tror inte de teman jag umgås med när jag skriver nödvändigtvis är stora teman för en läsare sen. Men det är väl spikarna jag kokat soppa på den här gången.

Mitt psyke
Har under sommaren börjat äta adhd-medicin. Det har varit en jävla resa för att prata samtids-språk att hitta rätt medicin och dos och stora delar av augusti försvann i ett töcken av biverkningar och ångest. Men nu - nu tror jag att jag är på rätt spår! Ta i trä.

Har fått väldigt mycket frågor från olika håll hur det känns och vad en medicin egentligen gör. Det är ju svårt att förklara, för det är ju inget mätbart eller kanske ens noterbart för andra. Men i korta drag - det jag känner nu efter några veckor på rätt piller - är att en köksfläkt i huvudet stängts av. Jag känner mig mer klartänkt och färdigtänkt, lyckas hålla i en tanke från början till slut. Jag känner mig också ärligt talat smartare, som att jag nu äntligen når en hylla i hjärnskafferiet jag vetat funnits där, men aldrig haft en stege till. Sen tycker jag att trösklarna för vissa saker har filats ner lite. Det är inte ett enormt åtagande att göra minsta lilla. Samtidigt som små trösklar till annat plötsligt dykt upp. Att hinna tänka “är det helt nödvändigt att…”, en ny upplevelse.

Men det allra bästa och det jag känt av mest är att jag inte hatar eller ifrågasätter mig själv lika ihärdigt. Jag deltar i samtal och uttrycker en åsikt utan att skärskåda alla mina egna repliker och vrida och vända på vad jag kunde ha gjort eller sagt annorlunda. Jag sitter inte och håller mig själv i så hårda tyglar av rädsla för att nån ska upptäcka hur jag egentligen är att jag är utmattad i flera dagar efteråt. Det är en lättnad att glömma bort sig själv ibland och inte känna att jag behöver straffa mig själv eller dra åt tyglarna ännu hårdare nästa gång.

Sen löser ju medicinen inte allt. Jag vill och ska fortsätta gå i samtalsterapi, jag behöver lära mig mer om vilka rutiner och strukturer jag behöver och framför allt behöver jag fysisk rörelse och träning. Inte helt ounika behov, oavsett vem man är kan man ju tänka, men ja. Det är alltid en omväg till allt med mig.

Vissa har varit förvånade eller ifrågasättande när jag berättat att jag har adhd och det kan jag väl på sätt och vis förstå, men det är också frustrerande. Det är väl på sätt och vis ett kvitto på en lyckad föreställning om publiken inte anar arbetet bakom kulisserna. Men ska det bara vara en föreställning? Kul för publiken, not so kul för mig.

Jag vet att kvinnlig adhd är något folk sällan har bra koll på och att det verkligen kan kännas som att det gått inflation i neuro-diagnoserna senaste åren. Jag är den första att misstänksamt kisa mot en diagnos och det tog mig nästan 10 år att våga be om en utredning själv från att första gången tänkt tanken. Kanske vi om 50 år kommer minnas tillbaka till den här tiden som den galna tiden när vi skrev ut amfetamin till alla kvinnor med ångest, men inget är beständigt och forskning och psykvård går hela tiden framåt. Just nu försöker jag ta till mig teorin att det inte är fel att använda sig av de hjälmedel som finns till hands här och nu.

Sist och slutligen får man ju tro vad man vill, men ganska få har verklig insyn i min vardag och min problematik, hur länge man än har följt med föreställningen. Det är inte heller nån anklagelse mot nån eller ett underkänt betyg som närstående att inte noterat maskineriet. Jag är listig och slug och beräknande och gör mitt bästa för att inte släppa nån jävel över bron. Jag har ju också the hard way lärt mig hantera de mer praktiska utmaningarna i mitt liv så att det numera är ganska många år sen jag blivit vräkt eller haft en betalningsanmärkning eller flyttat ihop med nån jag träffat på en spårvagn hem från krogen. Superkraft, ja visst.

Och här är vi nu då. Jag har egentligen inget behöv av att göra det här till nån större del av min personlighet, jag är inte heller intresserad (tror jag…?) av ett get out of jail-card eller att nån ska behöva anpassa sig efter mig. Jag var inte överraskad när jag till slut fick diagnosen, men jag är förvånad över hur mycket känslor det ändå rört upp och att jag behöver processera en del. Som nu, när jag bara hade tänkt nämna det lite i förbifarten, men så blir det ändå en jävla essä.

Jag trodde inte det behövdes, men fan vad jag behövde höra en läkare säga att jag uppfyller kriterierna och att jag är “otroligt skicklig” (direkt citat!) på att kompensera för det som haltar. Grät i bilen i en halvtimme efteråt.

Sen dess har jag varit lättad och sorgsen och rädd och ilsken och uppspelt, i omgångar. Lättad att jag inte bara inbillade mig allt, rädd att jag ändå kanske inbillat mig allt och dessutom lyckats lura sjukvården, uppspelt över hur jag nu kanske kan styra livet lite annorlunda, sorgsen och ilsken över allt det som kanske kunde ha varit annorlunda. Don’t get me wrong, jag har ju klarat mig rätt bra ändå *putsar august-statyetten*, men så mycket onödigt krångel jag ofta skapat för människor i min närhet och mig själv. Det är ju nåt man kommer få leva med en stund. Men, god bless the broken roads och så vidare. En diagnos är ju inte heller mållinjen i marathonloppet Livet, men det är trevligt med en vätskestation så här 37 år in.

Min ekonomi
On a whole other, unrelated note… Lider fortfarande av skattesmällen maximus. Har snörpt åt överallt där det går att snörpa åt och tackat ja till allt jobb som jag bara ansett vara möjligt att göra utan att tumma på mig själv eller jobbet, men det har varit riktigt tufft. Men jag kanske behövde påminnelsen om hur det är att inte ha marginaler. Det är ändå en tid jag har behövt fundera på om jag har råd att säga ja när en kompis frågar om vi ska fika på stan. Jag hade nästan glömt hur avsaknaden av pengar gnager i en. Jag har levt med det gnaget ända fram till för några år sen och ändå har jag hunnit glömma. Idiot-jag.

Just nu ser jag mest fram emot att komma tillbaka till noll och sen, efter det, kanske kunna bygga upp lite marginaler igen. Utöver det har jag aldrig haft och begär inte heller.

Min ålder
Fyller 37 i veckan och, ja. Det är vad det är. Har redan checkat in som “i 40-årsåldern” så siffran spelar ingen större roll. Tog 80 i marklyft förra söndagen, det är en siffra jag jublar mer över. Är som sagt på en ganska bra plats i livet. Tycker om mitt jobb, tycker om min man, tycker om mitt hem, tycker om mina vänner och tycker om min fritid för tillfället. Världen går ju åt helvete förstås, men man måste väl försöka fortsätta bara. Se till historien och litteraturen och andligheten och arbetet för tröst och hopp. Försöka orka vara nyfiken och villig att lära sig saker, så småningom börja slappna av i vissa erfarenhetskunskaper man samlat på sig. Balansera vidare på en liten, liten spindeltråd.

Det jag önskar mig i födelsedagspresent är en nykter rimlighetsbedömning i fler frågor, en välskriven och bra recension eller två, 100 i marklyft innan jul och fred och frihet för Palestinas barn. Bland annat.

Je ne suis pas Julia Child

Det låg en bäck framför oss, vi såg den och tänkte, äh, och ropade hej. Och så klart blev Pär också sjuk. När jag kom hem från min kvällspromenad igår kväll sa han att det hade slagit till i örat nåt alldeles för jävligt. Idag fick vi besöka apoteket - mycket trevliga människor där för övrigt - och jag fick säga min inövade fras om var il mio marito har ont.

Kom hem, droppade det onda örat fullt med dropp. Pär somnade - och vaknade med feber. Jaja, nåt annat hade väl varit för enkelt. Men det känns nästan värre att Pär är sjuk än att jag var det. Jag får dåligt samvete, för att jag släpat hit honom i fyra veckor, när han kunde vara hemma och frisk. Det är ju inte som att han satt sig på bakhasorna angående mitt italienska infall, men det är, utan tvekan MITT italienska infall.

Det italienska infallet, ja. Varför är vi här, kanske nån frågar sig. Som att man behövde en orsak för att vilja vara fyra veckor i solen och äta kolhydrater och dricka vin. Jag är ju heller inte först i världen med att vilja tillbringa lite tid i tjänst hemifrån, speciellt i mitt yrke. Det är mer regel än undantag att man som författare ska åka på residens och sitta och stirra på valfritt världshav och värka fram något. Men jag har aldrig ansett mig behöva det. Eller snarare, jag har varit så fixerad vid trygghet att resa bort i hopp om att åstadkomma mer har känts naivt, på gränsen till korkat. Jag har varit rädd.

För ungefär ett år åkte vi till Barcelona i två veckor. En helt annan slags resa, men likväl en resa. Det var något av det första jag gjorde efter The Great Depression. Under den resan var det något som klickade i mig. Ett isblock som smälte runt en stor del av mig jag hade glömt bort eller frusit in. Jag orkar inte gå in på alla de olika insikter jag tyckte mig finna där och då, men jag lovade mig själv att sluta låta rädsla diktera mig och att inte försitta de möjligheter mitt liv bjuder på. Sluta stirra mig blind på det som inte finns och öppna ögonen för vad som finns.

Sommaren därefter läste jag en ljuvlig bok, My life in France av Julia Child, denna älskade ledstjärna i livet. Den handlar om hennes år i Frankrike (nähä) och det var fan den bästa självhjälpsbok jag läst, utan att den på något sätt har den ambitionen. Här har vi en kvinna, i ett kärleksfullt om än barnlöst äktenskap, som verkligen lyckas njuta av livet, utan att var blind för mörker. Med lust och nyfikenhet lät hon livet leda henne framåt, i alla fall om man ska tro hennes bok. När jag läst halva boken en kväll gick jag resolut till Pär och sa: jag vill att vi bor utomlands en månad nästa år. Ja, det kan vi väl göra, svarade han och återvände till fotbollsmatchen han såg på.

Det finns inget som egentligen hindrar oss från att göra det, upprepade jag flera gånger om dagen i ungefär en vecka, tills jag postade på sociala medier och frågade om nån ägde nåt litet kyffe jag och Pär fick hyra nån gång. Någonstans i Europa, gärna off season. Gravt inspirerad av Julia Child som jag var hade jag ju redan börjat måla upp en tillvaro på nåt litet chateau bland dragspel, baguetter och baskrar, men jag är trots allt inte Julia Child och ett par veckor senare hade jag paxat den här lägenheten i Italien.

Hade jag kanske, stärkt av mina månader på Duolingo, kanske trott att jag skulle bemötas som ett barn som kommer hem när jag kom hit? Hade jag kanske föreställt mig hur jag skulle erövra hela landet, en utflykt i taget? Ta bussen till Rom, bestiga ett berg, se Neapel och dö? Jag kommer aldrig erkänna det, men allt detta hade jag nog sett framför mig. Halvvägs in i vår vistelse börjar jag så småningom inse att så blir det inte. Jag är inte besviken på Italien, tvärtom. Vi har det så bra bra här i vår lilla vardag (minus de onödigt vardagliga förkylningarna då). Jag läser, sitter i solen, skriver, äter pasta, går en promenad och sover. Inte så mycket mer. Ändå skaver det nånstans, besvikelsen ligger i badrumsspegeln jag möter varje morgon.

Jag är inte Julia Child. Jag kan inte slänga mig riktigt lika våghalsigt ut i världen och tro att allt ska gå bra. Hon kanske inte gjorde det heller, vem fan vet, men hon verkar ju i alla fall ha varit lättare att charmas av än vad jag är. Det ligger fortfarande för mycket rädsla i vägen för att jag ska springa ut på gatan och nynnande hälsa på kvarterets barista, köpa en tidning i farten, rusa ett skolbarn i håret och kanske steppa lite spontant tillsammans med en nonna som slänger sin käpp av plötslig energi. Eller vad än hon skulle gjort här. Mina förväntningar på mig själv och min reella kapacitet tycks aldrig riktigt kunna mötas.

Jag måste försöka minnas: jag använder det allra mesta av min kapacitet just nu. Jag glömmer bort hur mycket jobb det ligger bakom att jag sitter här. Att jag vågar det här! Att jag utnyttjar möjligheterna som finns i mitt liv!

Alltså är det förväntningarna som måste sänkas om vi ska få till nån slags hållbarhet. Inte ens i Italien är jag nån annan än mig själv, med allt vad det innebär. Förresten skrev jag klart en pjäs igår. Det tror jag faktiskt aldrig Julia C. gjorde.

Stormvarning

Vad är det jag oroar mig för, viskade jag till mig själv i natt när jag för andra natten i rad låg och inte kunde sova. Pär som snarkade bredvid mig, Viola som låg och kurrade på mig. Två av mina lugnaste ljud.

Samtidigt tusentals röster som skrek tillbaka. Tusentals röster som rusade runt i mig, med en sån fart att jag liksom svävade någon millimeter över lakanen, omöjlig att dra ner. De skrek så högt och gällt och i munnen på varandra att det var omöjligt att urskilja ord. Jag fick inget svar, inget jag kunde förstå i alla fall.

Vad är det jag oroar mig för då? Inte ens dagtid får jag nåt egentligt svar. Allt antar jag. Det är så mycket som kan gå fel, som kommer gå fel. Det finns ständigt sammanhang man kommer vara utesluten från, det finns ständigt sammanhang som vill dra in en.

Det är bara ett par såna dagar nu, jag vet det bara är att rida ut stormen. Det är bara det, det är bara det. När man tänker på att de allra, allra flesta har sömnlösa stormnätter ibland vill man bli en snäll människa. Aldrig mer säga ett ont ord om någon.

Övertramp

Tänker inte be om ursäkt för att det ekar tomt här mellan varven, ursäkter av det slaget ingår inte i min nya bloggfilosofi. Inget meta, bara skriva.

Men det har ju ekat tomt, utan att jag riktigt fattat. Jag hade en ganska intensiv vecka, jobbmässigt förra veckan, men jag insåg det inte ens före den var slut. Först igår, när jag hade min lediga dag efter att ha dragit kurs hela helgen, insåg jag hur trött jag var. Jag hade länge planerat att ha min lediga dag just igår och under dne dagen ta tag i det som kallas för hushållet. Städa min garderob stod högt på listan, men också gå en ordentlig runda med dammsugaren och dammtrasan i resten av råttboet.

Jag gjorde det, men det gick trögt och krävde många, långa pauser. Du verkar så ledsen, sa Pär när vi gick och la oss. Jag var inte speciellt ledsen, bara trött. Ångestnivån stiger så snabbt och okontrollerat vid minsta lilla övertramp på orken. Så där i efterhand borde jag ha varit ledig, utan planer. Eller vara ledig två dagar, en för städning och en för bara ren och skär latning. Men sådär är det, idag går det inte längre att skjuta upp den här arbetsveckan. Och nu är det i alla fall städat.

Bra, bättre, dåligt

Precis när det blir lockdown igen känner jag mig redo att börja klättra ur min lockdown. Det är det som är så svårt med att prata om ångest också, det blir så klumpigt hur man än gör för att försöka gå tillbaka till nåt normalläge. Det känns som att jag måste förklara mig mer än vad jag har lust till, som att jag behöver göra det stegvis.

Förändringar sker faktiskt ibland över en natt. Det kom plusgrader och blötsnö över en natt. En sån väderförändring där inte bara vädret och vätan ändrar, men hela landskapet verkar ändra. Ibland sker de långsammare, mer på en skala. Jag vet inte när hälften av mina krukväxter dött, men jag vet att det är döda nu. En kaktus som hållit ut in i det längsta har skrumpnat ihop och är nu bara ett ruttet fäste för taggarna.

Jag vet inte om något har förändrat och hur snabbt det gått i så fall, men det känns som att jag ljuger oavsett om jag säger det är bra, bättre eller dåligt. Det är inget av dem och samtidigt allt på en och samma gång.

I rörelse

What goes up, must come down. Efter regn kommer so- nej, vänta, det blir ju fel väg. Det jag menade var att så klart måste det komma två dåliga dagar efter en riktigt bra vecka. Helt utan att omständigheterna har ändrats.

Ute är det så kallat luther-väder (vem lärde mig den termen?), solen lyser på alla snöklädda grenar och att sitta inne känns verkligen som en dödssynd. Orkar inte kolla igenom mina flöden, säkert är det nån som är på en jätteljuvlig promenad precis just nu i det här vädret. Själv sitter jag i en oergonomisk ställning i noppiga mjukisbyxor och en t-shirt med, vad jag såg nu, en fläck på. Är det kaffe? Kanske, hoppas det. Jag känner mig som en nidbildsgamer, nån som sitter med neddragna persienner och dricker energidricka.

Tiktok är ett heleveteshål, fyllt med all möjlig gegga, men det har också lärt mig ganska mycket. Det har lärt mig att björnar inte alls sover i sex månader när de går i ide, de bara saktar ner allt och typ chillar i sex månader. De kan liksom vara vakna under idetiden också. Jag trodde seriöst att de sov sex månader i sträck, liksom aldrig öppnade ögonen. Men de kan vara vakna och rumstera runt lite.

Det har också lärt mig att medeltiden inte alls var så depriverad som man kanske kunde tro, att samhällen och olika grenar av vetenskapen blomstrade (vid sidan av pesten och sånt då, heh) men att kyrkan lade locket på eftersom de inte ansåg alla utvecklingar vara i linje med deras linje. Den bild av the dark ages vi har idag härstammar mycket från viktoriansk historieskrivning, som gärna ville skrämma människor från att vara så lössläppta och, ja, “depriverade” som på medeltiden.

Please don’t make me källhänvisa, som sagt, det här är saker jag lär mig från Tiktok och det är inte ens min poäng.

En sak som jag faktiskt tagit i bruk är en grej som en psykolog på Tiktok (alltså, samtiden, suck) lärt mig. Att skaka av ångest. Det är ju inte nåt revolutionerade och knappast nåt inte cirka alla sagt cirka alltid; att fysisk aktivitet hjälper mot ångest, men det var helt enkelt nåt i hur hon sa det, eller att jag var öppen att ta emot det, som gjorde att det fastnade.

Helt enkelt, ställ dig och dansa eller skaka lite på kroppen när du får ångestpåslag. Du behöver inte gÅ uT pÅ eN pRoMeNaD, du kan bara ställa dig och skaka lite. Förvånansvärt effektivt. Ångest bor ju i vår kropp och vår kropp kan inte skilja ångest från annan rädsla och äh, ja. Jag vet inte. Som sagt, don’t make me källhänvisa.

På tal om sker jag sett på internet, idag såg jag en film på Miley Curys som springer på ett löpband och sjunger Rebel girl. Högt, rent, kraftfullt. Det var både det mest inspirerande och deprimerande jag sett på länge. Inspirerande för att det såg coolt ut och hon hade sin snygga sönderblonda hockeyfrilla och jag är ett gammalt Bikini Kill-fan. Och Miley-fan. Men deprimerande för att… this is what it has come to. Rocknroll och kvinnokamp är numera att pressa sig så mycket det går på ett löpband, i sponrad sportbh från Adidas. Rebel girl, you are the queen of my world.

Ja, har ingen egentlig poäng med det här, jag tänker mest bara högt. Det är svårt att navigera mot ett välmående när medicinen och sjukdomen är snarlika, nästan identiska. Att sträva efter att sluta sträva är också en strävan.

EwQ.gif

Det dåliga samvetet

Jag ifrågasätter hela tiden mitt eget känsloliv och vad jag är och känner. Jag har alltid tänkt att jag är en pessimist, en cyniker som alltid lyckas se det svarta stråket i alla pasteller. Det är kanske sant, men jag tror det är lika sant att jag är en optimist. I fler och fler situationer de senaste åren har jag i alla fall upplevt att jag fått ta den rollen - och det inte är så svårt.

Men det är just det, vilket epitet jag än tillskriver mig själv känns det alltid som att motsatsen är precis lika sann. Jag är lika mycket en slarver som ett kontrollfreak. Jag är lika mycket en stabil och trygg människa som jag är neurotisk och nervös. Jag är lika delar introvert och extrovert. Jag är lat och arbetsnarkoman. Jag är nytänkande och konservativ. Jag vill vara rebell lika mycket som jag vill vara duktig flicka.

Sist och slutligen är det kanske inte så nödvändigt att kunna pinpointa vad ens egenskaper är. Alla innehåller väl hela känslohjulet och vad som syns mest är väl dom man blivit tvungen att använda mest på nåt sätt. Man ska väl mest vara glad för att man är flexibel på det där sättet. Om inget annat kan jag skräddarsy mina svar på “beskriv dig själv med tre ord”-frågor för sammanhanget och ändå inte ljuga.

En konstant jag ändå kan räkna med är mitt dåliga samvete. Jag kan inte komma ihåg en situation där jag inte skulle ha haft dåligt samvete eller nån gång där jag helt och hållet kunna slappna av utan att drabbas av nån mer eller mindre sann insikt om vad jag borde.

Skärmavbild 2020-12-03 kl. 10.50.22.png

På nåt plan förstår jag ju att risken för att jag faktiskt skulle vara så mycket sämre än alla andra är ganska liten, men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att jag gör för lite. Eller för mycket. Eller precis lagom mycket men att jag är för beräknande och att jag gör det av fel orsaker. Det är verkligen kring mitt dåliga samvete som min kreativitet är som vassast, hur jag än vrider och vänder på något så kan jag alltid hitta en orsak till varför jag borde ha dåligt samvete.

Det kan ju också ha den effekten är jag rädd att de gånger jag verkligen borde ha dåligt samvete drunknar i mängden. Att jag liksom inte upptäcker de gånger det faktiskt är befogat med det dåliga samvetet och att det kan göra mig tondöv. Och nu får jag dåligt samvete för alla såna gånger där jag inte haft förstånd att ha tillräckligt med dåligt samvete.

Ni fattar.
Det är exhausting.

Det här (och en del annat) är orsak till att jag tror det börjar vara dags för en ny terapirunda så småningom. Jag vet bara inte riktigt vart jag ska gå. Jag vill ju inte heller ta upp resurser i onödan nu när det är så många som dealar med skit och behöver hjälp. Då skulle jag ju kunna få *pa-dum-tss* dåligt samvete. Det är hur som helst en ny erfarenhet att börja fundera på terpai i ett skede där jag inte är deprimerad. Alltid nåt. Känns lite neurotisk New Yorker på nåt sätt - om nu dom finns på riktigt.

Katt katt karantän

Jag pendlar mellan bottenlös ångest och kreativitets-fyrverkeri just nu. Jag antar det är så för ganska många. Jag kittlas, rent inspirationsmässigt av begränsningar och tydliga regler och mår ganska bra av att ha väldigt få måsten dessa dagar. Samtidigt sover jag dåligt på nätterna och oroar mig och tänker att det här är slutet. Känns lite som att jag tappat fotfästet och det är både en lättnad och ett kaos.

Jag tycker det är svårt att hitta nåt att blogga om, men så fick jag en önskan av Fia att ha en skrivövning, så det ska jag finurla ihop något kring under dagens lopp, men här är Folket i Bild eller vad man ska säga. Saker jag gjort de senaste dagarna:

90505231_1885884481542855_8419209092228186112_n.jpg

Jag har tänkt “det här blir nog historiskt”.

90618751_282382736062557_803933305610174464_n.jpg

Jag har - och det här känns så jävla ytligt, men livet fortsätter ju - äntligen hittat Den Perfekta Vårjackan och Den Perfekta Bikinin. Har stått utan ordentlig vår- och höstjacka och har de senaste två åren gått direkt från tung vinterkappa till ingen jacka alls eller nån slags kavajlösning och det är inte alltid så praktiskt. Jag har en vindtät historia som jag använder vid friluftiga aktiviteter men ingen jacka som lämpar sig för tillfällen där man måste se representabel ut. Jag vet inte varför jag behöver förklara allt det här men JAG ÄR SÅ NÖJD! Har för övrigt aldrig ångrat att jag köpt ett basplagg i en icke-basfärg, just sayin. Man blir glad av färg, unna dig det. Och bikinin <3333 Vet ni hur svårt det är att hitta en bikiniöverdel som INTE är halterneck?! Och på vem är halterneck bekvämt ens?! I alla fall knallblå och sitter bra (även utan leggings under, hehe). Om inget annat så ger det mig nåt att se fram emot.

90519547_604592730384463_7174655735966466048_n.jpg

De här två grisarna är ju väldigt nöjda med att vi är hemma nästan jämt.

Bild 19-03-2020 kl. 15.29 #2.jpg

Viola saknar förmåga att se nöjd ut, men hon är ganska glad att få hänga med när jag jobbar.

90595729_2485324391727814_1131689247879725056_n.jpg

Och Pär och Sylvi är ju sen länge BFFs.

90426802_244668539899557_7106296250504314880_n.jpg

Jag har lagat mat. En kväll åt vi ugnspannkaka mmmmm.

90391938_269244987409294_1329666156230868992_n.jpg

Igår var jag sugen på linser och buljong, så då gjorde jag mujadara enligt Zeinas recept - men jag gjorde det i riskokare. Kändes som bra karantänmat, billiga och hållbara ingredienser, lätt att göra storkok av det osv. Åt tillsammans med vitkål och morot och yoghurt. Hur gott som helst.

90568201_312730469686573_8090998171188068352_n.jpg

Och så har jag spelat massa Township. När man inte kan vistas så mycket på ens egens stads gator får man bygga sin egen. Välkommen till Rövköping, staden jag mycket noggrannt byggt upp de senaste veckorna.

harry-potter.jpeg

HEJ NY IDÉ!!!!

Borde man återinföra brevväxlande?! Eller är det olagligt också? Fan va gött det hade varit att ha en brevvän nu under karantänen! Who’s with me?! Skriv en annons för en brevvän i kommentarsfältet så kanske du får svar! Kanske av mig? Vem vet!